Tänkte försöka sammanfatta min upplevelse av förlossningen av Gabriel, så förbereder er på ett långt inlägg. Under graviditeten har jag fått åka in på tillväxtultraljud för att kika så att bebis följer kurvan och inte blir för stor. Jag har diabetes typ 2 och där riskerar man för strora bebisar, samt att jag är ju gastric sleeve opererad och då riskerar man mindre bebisar. Det senaste ultraljudet, runt lucia, visade på att bebis dragit iväg i storlek och vägde då 3800 gram, beräknad att födas 4 januari och i slutet berättade barnmorskan att barnen växer ungefär 200 gram per vecka. Så då hade han blivit stor. Bokades in för igångsättning en vecka senare, 19 december.
8,30 hade vi vår tid torsdagen den 19 december. Vi kom in till förlossningen i Västerås, fick vägas och undersökas. Visade sig att jag var öppen ungefär 3-4 cm, men då de var mycket på avdelningen för stunden bad de oss komma tillbaka strax efter lunch för att ta vattnet.
Vi åkte ut till Erikslund, käkade lite lunch och knallade runt, och där började jag få förvärkar. Antagligen efter att läkaren varit in och kikat.
Efter lunch kom vi tillbaka, och runt 13.30 tog de vattnet. 1.5 liter vatten fick de ut, och då är det inte räknat det som handdukar m.m samlar upp. Därefter fick jag värkstimulerande dropp och värkarna började sakta men säkert komma igång. De kändes inte så hemskt och kunde klara mig igenom dem med lustgas. Tog värkarna väldigt stilla och genom andning, full fokus på hur de ville att jag skulle andas lustgasen. Värkarna satte sig även i mage, rygg och lår. Efter ett tag kunde jag inte längre ta smärtan som var i ryggen och det beslutades att jag skulle få epidural. En narkosläkare kom, bad mig lägga mig ned, men till och med barnmorskorna sa att det inte behövdes, jag var så stilla i mina värkar att det inte skulle bli några problem. Han satte epiduralen, men kände ingen skillnad. Eventuellt att jag fick lite längre vila mellan värkarna. Dock fick jag gärna dubbelvärkar. När en värk började avta stegrade en ny upp. Simon höll koll på maskinerna och kunde berätta för mig när det började avta, för jag var så fokuserad på mig själv. Narkosläkaren fick komma tillbaka och dra ut epiduralen lite då han hade satt den för långt in, men den gav fortfarande ingen effekt. Det enda som skedde var att allt från höfterna och ned domnade bort, så det var spännande att ställa sig upp.
Under hela förlossningen var min önskan att få duscha, jag älskar att duscha, speciellt vid smärta. Och tanken på en pall i duschen var som en dröm. Däremot blev detta aldrig av då de inte visste hur de skulle lösa det med alla teknik som var runt mage, samt att bebis hade en sändare på sitt huvud. Så det blev ingen dusch för mig. Jag bad dem även flertalet gånger att bedöva mig och skära ut honom, för jag trodde inte min kropp skulle orka mer, ju närmare slutet vi kom.
Jag testade att sitta, ligga på sida, gå, sitta på pilatesboll mfl. och det som var bäst enligt mig var att gå runt med ett gåbord. Simon var hela tiden vid min sida, stöttade, pushade, såg till att jag fick i mig vätska samt höll koll på mitt blodsocker.
Efter ett tag byttes barnmorskorna ut, och jag fick in några andra. Jag har inte fått någon förlossningsjournal, så allt är väldigt luddigt och skrivet från mitt minne. Att barnmorskorna, läkare osv byttes ut bekom mig inte alls. Jag var helt omedveten om vilka som var i rummet. Det som fanns var jag, smärtan, Simon och den barnmorska som satt nere och skulle ta emot bebis.
När värkarna började göra för ont i ryggen föreslog dem sterila kvaddlar.Där sprutas sterilt vatten in under huden och som jag förstod det skulle detta avleda kroppen från en smärta till en annan. Och vilken smärta kan jag säga! Detta var det värsta i hela förlossningen. Här fick jag stå på knä lutad mot sängens ryggstöd medans de förde in sammanlagt fyra sprutor i min rygg, två åt gången. De beskrev smärtan som ett getingstick, men det skulle inte jag göra. Från att ha tagit värkar hyffsat skriker jag nu rakt ut, biter sönder en kudde och tror min sista stund är kommen, ungefär så. Skriker och kudden är iaf sant...
Rätt som det är säger Karin, barnmorskan mellan mina ben, att hon känner hans huvud, och att jag får känna om jag själv vill. Jag törs dock inte släppa handtagen jag håller i, och avböjer dock, vilket i efterhand känns lite synd. Det hade nog varit häftigt att känna, men där och då var det inte prioriterat.
Hon bad mig ta djupa andetag, inte andas ut och trycka. Med andra ord var krystvärkarna igång. Jag vet inte hur länge eller liknande utan det var verkligen värk för värk. Fick hela tiden uppdateringar om hur mycket som var ute, och rätt som det var kom huvudet ut. Däremot roterade inte bebis som han skulle, vilket gjorde kroppen minst lika jobbig att få ut, men 00.45 fredagen den 20 december föddes han.
Han skrek inte på en gång, och barnmorskorna trixade med honom en stund innan jag fick upp honom på bröstet. Däremot fick jag efter en stund lämna över honom till Simon då min kropp fick någon form av adrenalinshock och började skaka, i flera omgångar.
Allt eftersom började dem koppla bort mig från alla slangar och vi fick vara själva en stund tills de kom in med smörgåsar och dricka. Däremot blev det upprullning till BB, där en helt annan story började men kommer eget inlägg om det.
Vi åkte ut till Erikslund, käkade lite lunch och knallade runt, och där började jag få förvärkar. Antagligen efter att läkaren varit in och kikat.
Efter lunch kom vi tillbaka, och runt 13.30 tog de vattnet. 1.5 liter vatten fick de ut, och då är det inte räknat det som handdukar m.m samlar upp. Därefter fick jag värkstimulerande dropp och värkarna började sakta men säkert komma igång. De kändes inte så hemskt och kunde klara mig igenom dem med lustgas. Tog värkarna väldigt stilla och genom andning, full fokus på hur de ville att jag skulle andas lustgasen. Värkarna satte sig även i mage, rygg och lår. Efter ett tag kunde jag inte längre ta smärtan som var i ryggen och det beslutades att jag skulle få epidural. En narkosläkare kom, bad mig lägga mig ned, men till och med barnmorskorna sa att det inte behövdes, jag var så stilla i mina värkar att det inte skulle bli några problem. Han satte epiduralen, men kände ingen skillnad. Eventuellt att jag fick lite längre vila mellan värkarna. Dock fick jag gärna dubbelvärkar. När en värk började avta stegrade en ny upp. Simon höll koll på maskinerna och kunde berätta för mig när det började avta, för jag var så fokuserad på mig själv. Narkosläkaren fick komma tillbaka och dra ut epiduralen lite då han hade satt den för långt in, men den gav fortfarande ingen effekt. Det enda som skedde var att allt från höfterna och ned domnade bort, så det var spännande att ställa sig upp.
Under hela förlossningen var min önskan att få duscha, jag älskar att duscha, speciellt vid smärta. Och tanken på en pall i duschen var som en dröm. Däremot blev detta aldrig av då de inte visste hur de skulle lösa det med alla teknik som var runt mage, samt att bebis hade en sändare på sitt huvud. Så det blev ingen dusch för mig. Jag bad dem även flertalet gånger att bedöva mig och skära ut honom, för jag trodde inte min kropp skulle orka mer, ju närmare slutet vi kom.
Jag testade att sitta, ligga på sida, gå, sitta på pilatesboll mfl. och det som var bäst enligt mig var att gå runt med ett gåbord. Simon var hela tiden vid min sida, stöttade, pushade, såg till att jag fick i mig vätska samt höll koll på mitt blodsocker.
Efter ett tag byttes barnmorskorna ut, och jag fick in några andra. Jag har inte fått någon förlossningsjournal, så allt är väldigt luddigt och skrivet från mitt minne. Att barnmorskorna, läkare osv byttes ut bekom mig inte alls. Jag var helt omedveten om vilka som var i rummet. Det som fanns var jag, smärtan, Simon och den barnmorska som satt nere och skulle ta emot bebis.
När värkarna började göra för ont i ryggen föreslog dem sterila kvaddlar.Där sprutas sterilt vatten in under huden och som jag förstod det skulle detta avleda kroppen från en smärta till en annan. Och vilken smärta kan jag säga! Detta var det värsta i hela förlossningen. Här fick jag stå på knä lutad mot sängens ryggstöd medans de förde in sammanlagt fyra sprutor i min rygg, två åt gången. De beskrev smärtan som ett getingstick, men det skulle inte jag göra. Från att ha tagit värkar hyffsat skriker jag nu rakt ut, biter sönder en kudde och tror min sista stund är kommen, ungefär så. Skriker och kudden är iaf sant...
Rätt som det är säger Karin, barnmorskan mellan mina ben, att hon känner hans huvud, och att jag får känna om jag själv vill. Jag törs dock inte släppa handtagen jag håller i, och avböjer dock, vilket i efterhand känns lite synd. Det hade nog varit häftigt att känna, men där och då var det inte prioriterat.
Hon bad mig ta djupa andetag, inte andas ut och trycka. Med andra ord var krystvärkarna igång. Jag vet inte hur länge eller liknande utan det var verkligen värk för värk. Fick hela tiden uppdateringar om hur mycket som var ute, och rätt som det var kom huvudet ut. Däremot roterade inte bebis som han skulle, vilket gjorde kroppen minst lika jobbig att få ut, men 00.45 fredagen den 20 december föddes han.
Allt eftersom började dem koppla bort mig från alla slangar och vi fick vara själva en stund tills de kom in med smörgåsar och dricka. Däremot blev det upprullning till BB, där en helt annan story började men kommer eget inlägg om det.
0 kommentar(er)
