Vi måste prata om en sak...

Nyår närmar sig med stormsteg, och när nästa vecka börjar så är vi inne i 2018. Spännande, och roligt! Ett nytt år, fyllt med nya möjligheter, men innan vi kommer till 2019 så kommer nyår. 
En kväll som oftast firas med nära och kära, utan att det behöver vara familj, som nog är vanligast för julen. En sen kväll, med god mat, trevligt umgänge och lite lagom salongsberusning. Iaf så brukar våra nyår vara så, precis lagom. 

 
Däremot så finns det alltid en sak som tynger, och inger oro i oss. Egentligen är inte själva nyår ett problem i sig, utan det är under dagen på nyårsafton, och veckan/orna före och efter. Raketer är fint, och festligt, det säger jag inte emot, men som ägare till en skotträdd hund så är denna tid alltid orosfylld. Nu har vi en rätt så lindrig oro hos vår hund. Hon vet inte vart ljuden kommer ifrån, och detta gör henne orolig. Hon går runt i lägenheten och vill gärna krypa in under möbler, något hon aldrig annars vill. Vi försöker ta det hela avslappnat och visa henne att det inte finns något att oroa sig över, men hur lätt är det när hon inte förstår? Oftast hör de raketerna, de kan inte 'njuta' av färgspelet på himlen, för ser djuren det är även det också ofta stressfyllt. 

 
Under själva tolvslaget är vi förberedda, vi köper ett extra gott ben som hon kan gnaga på, vi stänger för överallt, sätter igång musik och kan kontrollera vår och Flippa's tillvaro, allt för att hon ska klara natten så bra som möjligt. Men... nu smälls det ju tyvärr inte endast vid tolvslaget, utan gärna hela dagen den 31 december, och många gånger även till och från någon vecka före och efter. Jag kan inte heller stanna inne 24/7 under denna tiden med min hund, utan hon måste rastas, helst få lite promenader, men jag gör detta med en viss oro i magen, och ett stadigt grepp om kopplet, för tänk om det smäller när vi är ute? Oftast brukar det gå bra, eller så drar hon till, eller börjar vanka och bli orolig. Allt beror på hennes dagsform, och miljön. 


Detta är en bild min mamma har tagit, för att visa hur jobbigt det kan vara för en hund. Detta är inte Flippa som har gjort, utan Flippen (inte släkt med varandra, trots de snarlika namnen). Flippen var en 'schabrador' som fanns med hela min uppväxt, en otroligt snäll och tillgiven hund, men som var skotträdd, skott, åska, smällar, raketer, you name it. Detta är gjort i panik av honom, vid till exempel åska, och när vi inte befann oss hemma med honom. Han förstörde aldrig något, utan när detta är gjort har han panik. Han vill ut, han vill springa bort från ljudet. Så pass att han i ett obevakat ögonblick (hundar hör ju muller/smällar så mycket snabbare än vi människor) lyckades springa iväg. Mina föräldrar bor längs E20, mellan Kungsör och Arboga. När Flippen sprang i panik lyckades en polis stoppa honom, en bra bit mot Eskilstuna, på motorvägen. Det hade kunnat sluta så mycket värre än vad det gjorde. En snopen Flippen fick åka i baksätet på polisbilen hem, och allting slutade gott, men tänk om det inte hade gjort det?
Flippen blev 11 år gammal, och hade kunnat levt längre, men efter ett tag slutade lugnande medel m.m att värka på honom, och nyår, valbord och åskoväder blev hemskt för honom, och hon som ägde honom hans sista tid i livet valde att avsluta det. För hans skull. 

 
Nu är det bara inte hundar som far illa. De flesta sällskapsdjur tycker nyår är jobbigt. Våra annars så lugna hästar brukar galoppera fram och tillbaka i hagen. Någon kanske minns hästen Helge
Våra vilda djur förstår nog inte alls vad detta som smäller så högt, och lyser så skarpt är för något. Människor som har flytt från ett krigsdrabbat område kan få panikångest m.m under dessa kvällar. 
Jag säger inte att vi ska peta alltför mycket på våra så hårt inrotade svenska traditioner (som jag i vanliga fall älskar), men kan vi inte börja inse att djur och människors välmående går före lite spännande fyverkerier? 
Låt kommunen sköta fyverkerierna, vid tolvslaget. Då kan de som behöver förbereda sig. Smäll inte till och från under dagar, eller veckor, före och efter. 
Ännu bättre, de kommuner som väljer lasershower, visst de syns inte från lika långt håll, men gör verkligen fyverkerierna nyår så mycket bättre? Kan vi inte ha en rolig, kul, och trevlig kväll ändå? Blir det inte ett nytt år, även om vi inte skjuter raketer? Att få kolla på dessa fyrverkerier, är det verkligen värt den oro, stress och till och med död som det har orsakat? 
Jag hoppas ni som köper egna raketer under nyår kan få er en liten tankeställare, om inte annat släng en tanke på de som lider pga detta, och tänk om. Njut av det som er kommun annordnar. Låt alla få njuta av natten då vi går in i ett nytt år. Det är min önskan, att alla ska få börja det nya året lugnt och lyckligt, sen finns det fler saker att jobba med än fyverkerierna, men det är en start. 
Vad delar jag inte med mig av på bloggen?

Självklart finns det vissa sidor som inte kommer upp här, som jag inte vill visa upp för omvärlden. Det kan till exempel vara privata saker. Om jag mår dåligt brukar jag till exempel vilja hålla det för mig själv, även om jag själv anser att det borde delas med sig mer av. Världen behöver se bakom allas fasader, så jag försöker. Däremot, mår jag dåligt, stänger jag oftast in mig lite och då skalas bloggen bort. Men detta är något jag vill bli bättre på, att visa alla sidor. Jag vet att många anser att de inte vill ha negativitet i sin blogg, att det ska vara en positiv plats, och jag förstår dem. Men så tänker inte jag, bloggen ska vara min personliga sfär, ut mot andra människor, men lika mycket för mig själv. Det ska då även ges en rättvis bild av mig, i den mån jag psykiskt orkar. 

Jag delar även inte med mig av till exempel om jag bråkar med min man. Dels för att det är personligt mellan oss, och jag vill inte involvera honom på ett negativt sätt. Vårt sexliv är även det bortvalt från bloggen, för det hör inte hemma här. 

I 'verkliga' livet kan jag nog vara rätt så frispråkig, om jag inte tycker om någon. Det brukar märkas om man säger så, men jag skulle aldrig få för mig att skriva illa om någon annan människa här, inte utpekat iaf. Sen kan jag nämna bilister som gör en tokig, eller människotyper man i regel kan stöta på som driver en till vansinne, men aldrig utpekat. 

Jag är däremot öppen om min operation, gastric sleeve, och planerar att skriva öppet om den när det är igång, samt hur mitt liv kommer påverkas. Däremot är vikten något som, än så länge, är för mig själv. När jag har gått ned till en viss vikt finns det möjlighet att jag kommer gå ut med startvikt, men än så länge, när jag fortfarande står på startvikten, får den stanna från bloggen. Egentligen finns det väl ingen god anledning för det, men det är något jag skäms över så det blir därför personligt. 

Så rätt och slätt, alltför privata saker stannar utanför bloggen, av respekt mot min omgivning, nära och kära samt mig själv. 
Vart finner jag min inspiration?
Jag kan börja med att vara ärlig och säga att den idéspruta jag var som yngre är borta, och oftast tryter motivationen. Mer än hälften av det jag gör kommer även ut spontanitet. Jag försöker planera, och jag älskar att planera, men jag måste lämna utrymme för det spontana. 
 
Först och främst, Pinterest. Jag har miljoner olika boards för olika projekt, både för mig själv och tillsammans med min syster, och med Jasmin och vissa är även för oss alla tre. 

 
Det finns verkligen allt på Pinterest, och det ger mig inte endast inspiration för fotografering, utan för spel (mest The Sims), kläder, stickning, planering och organisering och hemmet och och och... Jag kan nog fortsätta bra länge där. 


Såhär kan det se ut när jag går in på Pinterest, en salig blandning och en del saker fångar mitt intresse, andra inte. Vissa saker ger mig inspiration, andra inte. 


Bloggar är också en stor inspirationskälla, att få följa, ta del av och få idéer av andra människor. Dessutom en inblick i deras liv. För andra människor är intressant, att få glämta på dörren till någon annans liv, även om det är vad de själva väljer att visa upp få är det intressant. 

Sen följer jag även de flesta av de jag bloggar jag följer även på Instagram, så får en del inspiration därifrån också. Sen önskar jag att jag kunde vara lite mer som tex Nevnarien, (och det är även lite så som jag var som ung), att jag kan se det underbara i allting just nu, men jag är inte alltid så närvarande som jag skulle önska. Jag får lite svårt att se det där, just nu. Sen bannar jag mig oftast i efterhand, med att det där skulle jag tex ha sett eller märkt, men det är bara att träna, och jag tror det kommer lite mer harmoni också.