- Efter förlossningen

Efter förlossningen kollades Gabriels blodsocker, som visade sig ligga lågt. Detta medförde måltider var tredje timme dygnet runt, och då även check av hans blodsocker. Vid en av kontrollerna upptäcktes det även att han såg lite gul ut, så det togs prover för detta också, vilket visade gulsot.

Efter detta följde en lång rad av tester och prover och solning. Hans bilirubinvärden (värdena som de mäter gulsot i) låg i början på gränsen för ljusbehandling, men det beslutades att sätta in ljusbehandling ändå.

Efter någon dag kom de även på att han egentligen ska ligga på en riskkurva, då han hade tecken på gulsot inom 24 timmar från födsel. Så han bytte kurva och värdena steg, så vi solade och solade. Vi solade i lampa, som synes ovan, vi solade i filt, som här nedanför, och vi solade även i dubbla lampor.

Mycket solning blev det, och värdena gäckade oss, de gick ned för att gå upp. Detta tärde något enormt på psyket, att inte veta hur det skulle bli, när man skulle få komma hem och framförallt att inte få ta upp sin bebis. Speciellt inte när han låg i dubbla lampor, då fick han ligga i sin lilla plastback. Prover togs med allt från 6 timmars mellanrum upp till 24 timmars, och varje provsvar dröjde ytterligare 2 timmar. Det var en hemsk väntan, om och om igen. Nu vet jag att hans värden inte var skadliga, och det finns dem som har det tusen resor värre, men för oss var detta påfrestande nog.

Vi firade julafton på BB, vilket inte direkt var juligt, men vi försökte iaf. Eller nej, vi såg det som vilken dag som helst med vetskapen om att julmaten låg hemma och väntade på oss.

Julaftonsmiddag bestående av den värsta McDonalds jag någonsin ätit. Detta var förövrigt första gången sedan den 19 december som jag lämnade sjukhuset, då det var jag som åkte och köpte maten.

Efter ungefär en vecka bad vi att få åka till affären ihop, att bara få komma utanför sjukhusets dörrar. Vi behövde bland annat fylla på med kläder, och liknande.
Barnmorskorna gick iväg en stund och kom sedan tillbaka och medelade att vi kunde få åka hem, vilket jag vägrade. De hade erbjudit oss detta innan, men då skulle vi också skrivas ut vilket skulle leda till att Simon skulle förlora sin plats och jag bli ensam kvar utöver besökstid. Något jag vägrade. Men, de medelade att vi kunde få permission, och behålla vårt rum för att åka hem över natten. Detta tackade vi inte nej till, har nog aldrig tagit oss iväg så fort någonsin, och Gabriel fick lämnade sjukhuset för första gången och åka bil.

Vi kom tillbaka tidigt dagen efter för nya prover, och fick besked om att är dem bra får vi åka hem, är de inte bra flyttas vi till en annan avdelning då Gabriel nu var en vecka gammal och för gammal för BB. Som tur var visade värdena från sin bättre sida och vi fick åka hem!
Dock med tre återbesök, vilket vi inte visste då, men med facit i hand.
Det sista återbesöket blev nyårsaftonsmorgon, och där meddelade dem även att vi blev utskrivna helt och skulle BVC se något alarmerande angående gulsoten skulle de remittera oss tillbaka.

Nu såhär, ungefär två veckor senare, kan jag säga att jag inte gillade att föda barn. Jag upplevde ingen urkraft, ingen oj så häftigt-känsla eller liknande. Det var bara smärta, och direkt efter förlossningen hade jag svårt att knyta an till Gabriel, för jag var för upptagen av vad min kropp precis hade gått igenom. Inte ens uppe på BB kunde jag börja vända det, speciellt inte när han låg under lampa och vi inte fick lyfta upp honom. När jag väl började knyta an blev det dock med en hel storm av känslor, men mer om det i ett eget inlägg.