Nu har jag hunnit smälta, och jag må ha vart tjatig om det här bröllopet, men det tänker jag vara. För det var så bra, och har gjort mig så lycklig.
Jag är sådär klichéigt jobbig och påstår att mina bröllopsdag var den bästa dagen i mitt liv, men det är nog få dagar som kan slå den! Från att ha börjat med migrän natten innan, till en perfekt kväll. Allt gick otroligt långsamt fram till 15.30, sen gick allt så fort. Så otroligt fort. Så pass fort att jag nu, en vecka senare, undrar om de faktiskt hände. Jag har ju bilderna, minnena och ringen och iofs mannen också som bevis på det. Dagen var perfekt på alla vis. Efter att ha blivit fixad av Jasmin, och vi samlades flera tjejer hos mina föräldrar och fixa oss, det kändes nästan lite filmaktigt. Flera tjejer springer runt och letar fixningssaker i halvfärdiga utstyrslar. killarna var hos Simon, och det var samma känsla där, de strök sina skjortor, snacka skit och fixade sig.
När vagnen var klar och hästarna förspända klev jag och syrran i, och började åka mot hagen där vi skulle gifta oss. Där fanns redan Simon och väntade på mig.
I vagnen är min syster mer nervös än mig, och ber mig till och med säga till henne att de kommer gå bra.
Väl framme kommer Simon och möter mig, när jag kliver ur vagnen och vi går gemensamt upp till ‘björkbågen’ vi ska stå under. Jag grät hela vigseln igenom. När vi gick upp sjöng Karin på ‘Nu när jag ser sig’ från Trassel, efter vigseln sjöng hon ‘Dreams Come True’ med Hammerfall. Då fick jag och Simon andas ut efter vigseln  och kunde stå och bara njuta av varandra.
Efter de kastade alla rosblad på oss (Vem arrangerade det egentligen? Nyfiken fråga!), väldigt fint och uppskattat!
Vi går iväg och stiger i vagnen och åker, och alla gäster börjar ta sig mot lokalen. Därefter fotar vi med fotografen (August Järpemo Photography, awesome fotograf, boka honom! Alla bilder i detta inlägg kommer vara tagna av honom, men med min redigering), och sen till lokalen.
Välkomstdrink, kramar, kramar, kramar, vänta in mina föräldrar, mat, mingel, lek, tårta, mingel, presenter, kramar, kramar och sen åkte vi. Oförskämt pigga till hotellet, där jag, utan att gå in på detaljer, kan avslöja att äktenskapet fullbordades.

Vi hade panik innan bröllopet, med färgpatroner som krånglade, matbeställning som hade missats, och kaos efter när bilen tog eld och brann upp,  men just där och just då var allt så perfekt. När jag ser bilderna ser jag inte de jag alltid annars kollar på med mig själv, allt det vanliga negativa (dubbelhaka, gäddhäng osv osv,. ni vet, standardsakerna), utan jag ser en glad, vacker kvinna med sin man.

Halsbandet är gjort av min mormors vigselringar. Så otroligt vackert, mina morföräldrar har alltid betytt massor för mig och de har vart lite som mitt andra hem. Tyvärr gick båda bort i början på mina tonår. Men den här dagen var dem med, moster berättade även att hon hade morfars vigselring i väskan, så han också var på plats. Halsbandet ordnade min mamma med och tittar man noga i ringarna ser man fortfarande deras namn, Knuth och Elsie.

Det är mina föräldrar som kör oss, och den bruna hästen är min häst. Det är min Eros, som jag har haft sedan april 2006. Han betyder oerhört mycket. Den svarta är Farai och har också vart med längre. Båda två är nu gubbar, Eros med sina 22 år och Farai på 21.

Det här är taget när Karin sjöng ‘Dreams Come True’. I denna bild finns inget poserande, inget tillgjort, ingen tanke på hur vi ser ut. Endast lycka, i den här stunden fanns verkligen bara han och jag.