Nu har det gått några dagar, ungefär 7 sådär, men vem räknar, sedan jag träffade kirurgen inför min gastric sleeve. Anledningen till att det inte har kommit upp ett inlägg om det tidigare är för att jag har varit så otroligt trött. De sneaste 5 veckorna har jag haft VFU (verksamhetsförlagd utbildning), och dagarna har sugit all energi ur mig. Det har varit fantastiskt roligt, men eftersom jag inte är van med att befinna mig i förskoleverksamhet blir det stort, och dessutom med studiekraven och 'bevakningen' som är. Det blir lite stressat ibland. 

Mitt besök blev flyttat ännu en gång, så den 4 december var det dags. 
På besöket följde min man med, som stöd ifall kirurgen skulle säga nej. Först kom vi till Lindesbergs Lasarett, och hittade rätt (yey!), sen fick vi vänta. Först kallades vi in av en sköterska som tog längd, vikt, blodtryck och en hälsoenkät som jag fick med tillsammans med kallelsen. 
Sen fick vi vänta in kirurgen, som var 10 minuter sen, men väl inne gick allt bra. Han gick snabbt igenom hälsoenkäten, och jag fick prata lite om varför jag ville göra sleeven. Kirurgen hade med sig en student, så emellanåt förklarade han lite djupgående för henne, om vanligaste orsakerna till en sleeve till exempel, eller hur det är att vara överviktig och försöka gå ned i vikt, då ifrån hans syn som normalviktig läkare. Kunde själv flika in med ett och annat också. 
Förklarade att jag har ont i knän, rygg, och fötter, speciellt efter vila och efter aktivitet. Att jag vill kunna ha ett aktivare liv bla, samt även kunna få barn framöver. Han ville försäkra sig om att jag inte bara gjorde denna operation för att kunna köpa snygga kläder... Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot att kunna gå in i en butik och handla ett klädesplagg som inte befinner sig i den åsidolagda tjockisavdelningen av butiken. Men det är så mycket mer än att bara kunna handla kläder som det handlar om. 

Kirrugen ville dock att jag skulle göra en gastric bypass, pga att min övervikt ändå är ett gäng kilon (sisådär 45-50 kg), men jag vill verkligen inte ha en bypass. Jag känner att riskerna är för stora, och som läkaren sa, det är min kropp, och vill jag då ha en sleeve får jag en sleeve. Så jag fick mitt godkännande!
Otroligt läskigt, men samtidigt lättande. 
I feb/mars ungefär kommer jag få en kallelse till en dietist och gå igenom ytterligare lite mer, och därefter ringer operationsplaneraren upp mig och ger mig tid för operation. 3 veckor innan op.datum ska jag påbörja VLCD-kur, men jag vet redan nu hur många kilon jag ska ned, och jag har siktet inställt på en viss siffra, så kan redan nu börja kämpa mot det. 

Jag ser fram emot så otroligt mycket saker iom detta, jag vill kunna handla kläder, kunna röra mig, kunna få barn, inte ha den där 'tjockis'känslan över mig så fort jag befinner mig bland andra människor och så så mycket mer. 
Men, jag oroar mig också. För operationen i sig, och narkosen. Tänk om jag inte vakna igen? Det finns en risk för dödsfall, en otroligt liten risk, men den finns. Försöker däremot tänka att det är en risk varje gång jag sätter mig i bilen, men jag gör det ju ändå flera gånger i veckan. Så, kan inte haka upp mig på en 0.4% chans för dödsfall. Läste precis att det är samma siffra som för gallstensoperationer. 
Sen är jag rädd för komplikationer efter, som att jag kommer må dåligt, inte kommer kunna äta och liknande. Men samtidigt där, chansen att det ska gå bättre är större med sleeve, och risken är så liten att den inte ska få stoppa mig. 

Sen behöver jag ändra hela mitt tankesätt kring mat, jag har ett ohälosamt livslångt förhållande till mat som jag nu kommer göra slut med. Jag kommer gå vidare, och även om mat troligen alltid kommer vara en stor del får det inte vara en övervägande del, det är slut med det nu. Det finns så mycket annat jag kan vinna och få utan den relationen. 
Är det något ni undrar över så fråga gärna, om ni har orkat er hela vägen hit ner!