Nu ger jag officiellt upp. Jag kastar in handduken.
Jag kämpar för att gå ned i vikt, jag skulle inte vilja påstå att det går snabbt, och jag säger inte att jag inte har misslyckats. Flera gånger till och med. Men jag försöker, men vet ni vad? Jag måste få vara människa under den tiden det tar för mig att bli 'normal' (okej, det kan jag ju iofs medge att jag aldrig kommer bli, men det är på en helt annan nivå). För att du ska kunna acceptera mig. Men ligger inte det viktigaste i att jag måste kunna acceptera mig själv? Så kan du lägga din koncetration på att acceptera dig själv, istället för att döma mig.
Jag stör mig inte enormt på mitt utseende, även om jag inte gillar att se bilder på mig själv och har självklart komplex. Min mage och min armar gillar jag verkligen inte. Och jag gör allt för att dölja dem i. I stora tröjor, i cardigans, i lösa linnen. Aldrig, aldrig i mitt liv kortärmat ute bland folk.
Visst har det hänt, för vet ni? Ibland skiter jag i all denna kroppsfixering och klär mig för att inte få värmeslag.
Ibland står man inte ut med att ha på sig flertalet plagg i tokhett väder, bara för att man vill dölja sin kropp. Varför vill man dölja den då? För att man skäms. Varför skäms man? För att folk kollar snett på en. Man vill undvika dem där blickarna. Man ber om ursäkt för att man inte är smal.
Jag är inte den som får alla komplimanger, jag är inte den man vänder sig efter på stan. Egentligen skiter jag i vilket, enda gången det känns är när folk öser komplimanger över andra i gemenskapen och vänder sig till mig och säger något i stil med 'Du är en härlig person!'. Då kan jag också känna att jag vill också, någon gång få höra att jag är vacker. Som tur är jag har världens bästa sambo, som väger upp den delen. Fast.. jag tror stenhårt på att insidan räknas, mest. Jag har tusen gånger hellre en härlig personlighet med mitt yttre, än är toksnygg och en otrevlig person.
Det jag stör mig på mest med min kropp, och mig själv, är det jag INTE kan göra. Det som min kropp stoppar upp för mig själv. Där vikten är i vägen, när man är orolig för att sätta/ställa sig på saker, när magen är ivägen, när jag får ont av att gå. Men jag kämpar, i min egen takt.
Men. Jag orkar inte skämmas mer. Jag orkar inte svettas i mina stora kläder för att folk måste kolla snett på mig. Dem vet inte min historia. Dem vet inte varför jag är överviktig, och det finns så många fler anledningar än lathet (nu påstår jag inte att jag inte är lat, för det finns där). Jag skäms när jag går och handlar, men jag måste också få köpa något gott. Jag kan inte leva på grönsaker, för jag är en människa. Jag tycker om njutning i alla dess former lika mycket som alla andra.
Nu kastar jag tjocktröjan. Iaf för denna eftermiddag och kör på mitt linne och mina shorts. För jag orkar inte längre svettas i alla lager av kläder, för att slippa äckla dig som kollar snett på mig.
1 kommentar(er)
