Vi har länge kört med tanken att blir det ett barn så blir det, jag och Simon har varit tillsammans i över 10 år och har ändå en okej ekonomi. Tanken på ett barn har funnits i bakhuvudet i flera år och därav har vi också sagt farväl till preventivmedel för längesedan. Ändå hände ingenting.
I juni 2018 gjorde jag en gastric sleeve för att hjälpa mig gå ned i vikt, vilket jag lyckades med, nästan 40 kilo försvann. Däremot trodde jag att jag inte kunde bli gravid, utan var helt inställd på att ringa en kvinnoklinik och be om en utredning. Detta var dock tvungen att göras tidigast 1 år efter operationen så väntade in detta, men sa till Simon att vi försöker i två månader innan vi ringer så vi kan säga att vi även försökt nu efter operation och viktnedgång. En månad fick vi försöka, för det var vad det tog, ett försök. Jag var shockad, och den där morgonen jag satte mig på toaletten för att kissa på stickan trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle få se ett plus. Simon hade redan åkt till jobbet, så han var inte delaktig vid första vetskapen, men skickade sms till honom så fort jag bara kunde.
Dagen var väldigt upp och ned, och båda var väldigt shockade, men självklart valde vi att behålla och blicka framåt. Det idealiska hade egentligen varit ett halvår längre fram i tiden, så jag hunnit jobba lite mer och liknande, men det finns väl aldrig en perfekt tid att skaffa barn och vi är överlyckliga.
Efter Simon skickade sms till Cecilia, som jag skrev min C-uppsats med. Jag skulle möta upp henne för att intervjua förskollärare samma dag, och hade jag inte berättat hade hon nog undrat vad det var för fel på mig. Tog intervjufrågorna i fel ordning och var mer disträ än vanligt.
Graviditeten i sig har varit väldigt mild, hade lätt illamående 1-2 veckor i början, dår jag endast spydde en gång. Detta var för att jag inte ätit frukost på morgonen och magsäcken var tom. Vi valde att göra KUB som gav väldigt bra siffror. Kub är ett test som visar en sannolikhet på eventuella avvikelser, enkelt förklarat. Runt vecka 15-16 började foglossning att komma, men inte mer än stick i höften. Nu, i vecka 28, är det mer än stick i höften. Det är en konstant molvärk, men känslan som om någon vrider in en kniv med jämna mellanrum. Även råkat ut för att det känns som om en muskel i ljumsken slits itu när jag sträcker mig eller nyser. Detta gjorde att jag ansökte om graviditetspenning och fick den även beviljad. Jag kommer alltså gå hem 60 dagar innan beräknad födelse. Känner att det hämmar mig i jobbet och kan absolut inte vara på det sätt jag vill, den ständiga smärtan sätter sig även på mitt humör, vilket påverkar barn och kollegor. Försöker att hålla det i shack under arbetstid, men det skiner tyvärr igenom. Även haft problem med att jag varit extremt trött, det är bättre, fram till vecka 19 ungefär. Men det ligger fortfarande där bak och skaver, det ska jag absolut inte sticka under stol med.
I juni 2018 gjorde jag en gastric sleeve för att hjälpa mig gå ned i vikt, vilket jag lyckades med, nästan 40 kilo försvann. Däremot trodde jag att jag inte kunde bli gravid, utan var helt inställd på att ringa en kvinnoklinik och be om en utredning. Detta var dock tvungen att göras tidigast 1 år efter operationen så väntade in detta, men sa till Simon att vi försöker i två månader innan vi ringer så vi kan säga att vi även försökt nu efter operation och viktnedgång. En månad fick vi försöka, för det var vad det tog, ett försök. Jag var shockad, och den där morgonen jag satte mig på toaletten för att kissa på stickan trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle få se ett plus. Simon hade redan åkt till jobbet, så han var inte delaktig vid första vetskapen, men skickade sms till honom så fort jag bara kunde.
Efter Simon skickade sms till Cecilia, som jag skrev min C-uppsats med. Jag skulle möta upp henne för att intervjua förskollärare samma dag, och hade jag inte berättat hade hon nog undrat vad det var för fel på mig. Tog intervjufrågorna i fel ordning och var mer disträ än vanligt.
Graviditeten i sig har varit väldigt mild, hade lätt illamående 1-2 veckor i början, dår jag endast spydde en gång. Detta var för att jag inte ätit frukost på morgonen och magsäcken var tom. Vi valde att göra KUB som gav väldigt bra siffror. Kub är ett test som visar en sannolikhet på eventuella avvikelser, enkelt förklarat. Runt vecka 15-16 började foglossning att komma, men inte mer än stick i höften. Nu, i vecka 28, är det mer än stick i höften. Det är en konstant molvärk, men känslan som om någon vrider in en kniv med jämna mellanrum. Även råkat ut för att det känns som om en muskel i ljumsken slits itu när jag sträcker mig eller nyser. Detta gjorde att jag ansökte om graviditetspenning och fick den även beviljad. Jag kommer alltså gå hem 60 dagar innan beräknad födelse. Känner att det hämmar mig i jobbet och kan absolut inte vara på det sätt jag vill, den ständiga smärtan sätter sig även på mitt humör, vilket påverkar barn och kollegor. Försöker att hålla det i shack under arbetstid, men det skiner tyvärr igenom. Även haft problem med att jag varit extremt trött, det är bättre, fram till vecka 19 ungefär. Men det ligger fortfarande där bak och skaver, det ska jag absolut inte sticka under stol med.
Vi har även gjort RUL, rutinultraljud. Där tog vi reda på kön, då jag absolut inte kan hålla mig, och med största sannolikhet är det en liten pojke som gömmer sig därinne.
Samt ett gäng TUL, tillväxtultraljud. Detta beror på min gastric sleeve, samt typ 2 diabetes. Gjorde ett TUL 10 oktober och kommer göra ett fyra veckor efter igen.
Kommer uppdatera mer, om mina känslor inför allt detta, oro, glädje och vardag. Men fråga gärna om ni vill veta mer! Men samtidigt är det kul för mig att kunna se tillbaka och läsa hur jag kände, tänkte och reagerade vid denna tid i mitt liv. Kommer aldrig vänta mitt första barn igen.
0 kommentar(er)
